saraskrypin

Under ett flertal tillfällen har jag och folk i min omgivning reflekterat över hur vårdslöst taxichaufförer kör i trafiken. Idag var jag och två andra cyklister nära att falla offer för ännu en olaglig handling utförd av en taxiförare. Alla tre måste ha haft änglavakt.

Vid korsningen alnängsgatan/järnvägsgatan körde en taxi rätt igenom korsningen fastän gående och cyklister haft grönt ljus i flera sekunder. Jag inklusive två mötande cyklister fick ställa sig på bromsen då taxin körde mot rött ljus och dessutom i en hastighet långt över hastighetsgränsen 50 km/h. Tack gode gud att alla tre fått in rutinen att alltid kolla alla körfält vid skymd sikt innan vi gjorde valet att åka över; jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hänt om det var barn som skulle gå över gatan och inte vuxna som i detta fall... Men det bryr sig väl inte taxichaufförer om? För dem har väl inget förstånd, eller? Jag tvivlar.

Tack för mig, nu ska jag leva livet. Imorn kanske jag blir överkörd av en svarttaxi.

//Sara

Jag slås alltid av hur dyrt det är med kalendrar i bokhandeln. En fickkalender kan kosta uppemot 200 spänn utan att vara särskilt "fancy". Jag måste påpeka att jag pga detta aldrig har köpt en kalender i bokhandeln, utan jag har alltid snikat någon som pappa fått hemskickat från facket el. dyl.. Under mina uppväxtår har jag alltså gått runt med papperskalender märkt "johnsson metall" eller "metal" medans klasskamraterna haft Scoby doo-omslag. Senast igår, i en luftsluss mellan två dörrar hade någon placerat ett packe gratis studentkalendrar. Man tackar! Jag har bara under den första veckan hittat 2 andra studentkalendrar, gratis förstås. En var utgiven av studentkåren och en av Egmont och den tredje brydde jag mig inte om.

Igår var det möte nr 2 med gruppen. Vi är 9(!) personer som ska skriva en litteraturrapport från 3 forskningsartiklar om hjärtsjukdom + diabetes + dödlighet. Kaos.  Innan mötet läste jag allt som vi borde ha nytta av, bla HUR man bör lägga upp en litteratusstudie, vad som är skillnad från en vanlig vetenskaplig rapport. Jag läste och förberedde mig i ca 15 timmar (heltid två dagar eller hela helgen) för att mötet på måndag skulle bli så effektivt som möjligt och för att kunna komma med någonting vettigt i en diskussion... Det visade sig att de andra knappt hade läst abstact i de tre artiklarna.... Okeeej, men då packar vi väl ihop då så vi kan åka hem och göra lite nytta? Typ ligga på soffan och pilla sig i naveln? Pust. Jag klarar inte av ineffektivitet när vi har 1. begränsat med tid tills deadline. 2. Annat som måste göras. Och när det är någonting som jag vet jag är bra på i en grupp så aldrig att jag sitter tyst och håller käft. Gruppen sätter sig till möte nr 2. Tankarna far igenom huvudet när vi sitter kring det stora, runda bordet i studentbiblioteket, jag tittar på de okända personernas halft osäkra miner. Hälften av dem såg ut att vilja springa iväg och gråta på toaletten. De plockar lite med papprena som om de vore insekter - ingen säger ett knyst. Jag frågar; är det någon som läst en hel artikel? Egentligen vill jag bara fråga vad fan de gör här om de inte engagerar sig eller tycker det är kul med medicin? Gillar ni inte att diskutera? Tycker ni det är jobbigt eller otäckt att sitta och prata såhär i grupp om någonting? Va? Är det ingen som vågar öppna truten och säga vad de har kommit fram till för rädslan av att det råkar vara syftningsfel? Ska vi kanske ta bort bordet, sitta i en ring och ha gruppterapi? Om alla kan berätta vad man kommer ifrån och vad som är jobbigt så ordnar sig nog allt. Eller också kan vi ju alla sitta tysta och krafsa lite på bordet; vi lämnar litteraturrapporten åt ödet - det ordnar sig väl? Vi är ju trots allt 9 personer och det är ju två veckor till deadline. Ja så gör vi, vi sitter tysta och väntar ut tiden... Det ordnar sig nog. Okej, ingen känner varandra-fine. Men vart är ambitionsnivån? Om ni vill någonstans och vill vara delaktig så måste ni vilja lära er - ingen kommer att mata er som i grundskolan. Jag pratade länge med pappa om det här igår, inte för att vi kom fram till någonting, men ändå. Blev bara lite förvånad att så många saknade "drivet" trots att det är en universitetsutbildning. Alla är vuxna, alla vill detta. Det är svårt, alla tycker det är svårt, men vi måste försöka!

Jag brukar vara den som naturligt tar ledningen och försöker strukturera upp arbetet, och så även i denna grupp. Om det är någon som har ett annat förslag - säg det så kan vi diskutera. När jag frågar om ni tycker vi ska köra på det; säg "ja" om ni tycker det eller "nej" om ni vill något annat. Ok, då kör vi.


Igår efter mötet var jag slutkörd och hungrig på lunch. Mina kortisolnivåer måste varit rekordhöga när jag plockade ihop mina saker i biblioleket. Åkte och käkade lunch hos pappa som bor 300 m från universitetet; skönt att kunna äta i lugn och ro. Efter lite mat och lite avreagerande diskussioner med far och en kopp starkt kaffe var jag nöjd och glad igen. Tur att man lärt sig hur man ska varva ner :) Eftermiddagen bjöd på en svår statistikföreläsning med en manlig föreläsare iklädd korta blekta jeansshorts, rosa mussepigg-tjocktröja och hockeyfrilla med gläntande helikopterfrilla á la 87. När jag kom hem ställde jag mig och lagade kåldolmar till ett helt kompani-det tog 2,5 timmar. Anledningen till varför det tog så lång tid var att min största kartrull bara räckte upp till halva kålhuvudet. Eftersom jag måste få hela blad så fick jag vända kålhuvudet med två gafflar om och vartannat... Ja, ni förstår... Utvärdering: nästa gång varvar jag kål, bulgur och köttfärs i en långpanna-det tar 30 min.

Ha det

//Sara