Måste bara...

...säga att för några kvällar sedan så ställde jag mig barfota i dörrn och kollade ut på det mörka höstrusket bara för att känna vinden och kylan. Jag gick in igen för att hämta tändstickor och ola följde nyfiket efter. Jag tände vår fina stallykta och bara stod och "embraced the moment". Jag log mot ola och sa "visst är det vackert". Han tog ett steg ut ur hallen till dörrmattan, tog mina händer och viskade någonting sånt här: "Du är en naturligt lycklig person va? Det skiner alltid om dig och du gör mig alltid glad och ger mig energi när vi möts. Så glad att jag har dig." Och sen kramades vi och gick in igen. Kom bara att tänka på det.... :) 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0