Lite avreagering
Jag slås alltid av hur dyrt det är med kalendrar i bokhandeln. En fickkalender kan kosta uppemot 200 spänn utan att vara särskilt "fancy". Jag måste påpeka att jag pga detta aldrig har köpt en kalender i bokhandeln, utan jag har alltid snikat någon som pappa fått hemskickat från facket el. dyl.. Under mina uppväxtår har jag alltså gått runt med papperskalender märkt "johnsson metall" eller "metal" medans klasskamraterna haft Scoby doo-omslag. Senast igår, i en luftsluss mellan två dörrar hade någon placerat ett packe gratis studentkalendrar. Man tackar! Jag har bara under den första veckan hittat 2 andra studentkalendrar, gratis förstås. En var utgiven av studentkåren och en av Egmont och den tredje brydde jag mig inte om.
Igår var det möte nr 2 med gruppen. Vi är 9(!) personer som ska skriva en litteraturrapport från 3 forskningsartiklar om hjärtsjukdom + diabetes + dödlighet. Kaos. Innan mötet läste jag allt som vi borde ha nytta av, bla HUR man bör lägga upp en litteratusstudie, vad som är skillnad från en vanlig vetenskaplig rapport. Jag läste och förberedde mig i ca 15 timmar (heltid två dagar eller hela helgen) för att mötet på måndag skulle bli så effektivt som möjligt och för att kunna komma med någonting vettigt i en diskussion... Det visade sig att de andra knappt hade läst abstact i de tre artiklarna.... Okeeej, men då packar vi väl ihop då så vi kan åka hem och göra lite nytta? Typ ligga på soffan och pilla sig i naveln? Pust. Jag klarar inte av ineffektivitet när vi har 1. begränsat med tid tills deadline. 2. Annat som måste göras. Och när det är någonting som jag vet jag är bra på i en grupp så aldrig att jag sitter tyst och håller käft. Gruppen sätter sig till möte nr 2. Tankarna far igenom huvudet när vi sitter kring det stora, runda bordet i studentbiblioteket, jag tittar på de okända personernas halft osäkra miner. Hälften av dem såg ut att vilja springa iväg och gråta på toaletten. De plockar lite med papprena som om de vore insekter - ingen säger ett knyst. Jag frågar; är det någon som läst en hel artikel? Egentligen vill jag bara fråga vad fan de gör här om de inte engagerar sig eller tycker det är kul med medicin? Gillar ni inte att diskutera? Tycker ni det är jobbigt eller otäckt att sitta och prata såhär i grupp om någonting? Va? Är det ingen som vågar öppna truten och säga vad de har kommit fram till för rädslan av att det råkar vara syftningsfel? Ska vi kanske ta bort bordet, sitta i en ring och ha gruppterapi? Om alla kan berätta vad man kommer ifrån och vad som är jobbigt så ordnar sig nog allt. Eller också kan vi ju alla sitta tysta och krafsa lite på bordet; vi lämnar litteraturrapporten åt ödet - det ordnar sig väl? Vi är ju trots allt 9 personer och det är ju två veckor till deadline. Ja så gör vi, vi sitter tysta och väntar ut tiden... Det ordnar sig nog. Okej, ingen känner varandra-fine. Men vart är ambitionsnivån? Om ni vill någonstans och vill vara delaktig så måste ni vilja lära er - ingen kommer att mata er som i grundskolan. Jag pratade länge med pappa om det här igår, inte för att vi kom fram till någonting, men ändå. Blev bara lite förvånad att så många saknade "drivet" trots att det är en universitetsutbildning. Alla är vuxna, alla vill detta. Det är svårt, alla tycker det är svårt, men vi måste försöka!
Jag brukar vara den som naturligt tar ledningen och försöker strukturera upp arbetet, och så även i denna grupp. Om det är någon som har ett annat förslag - säg det så kan vi diskutera. När jag frågar om ni tycker vi ska köra på det; säg "ja" om ni tycker det eller "nej" om ni vill något annat. Ok, då kör vi.
Igår efter mötet var jag slutkörd och hungrig på lunch. Mina kortisolnivåer måste varit rekordhöga när jag plockade ihop mina saker i biblioleket. Åkte och käkade lunch hos pappa som bor 300 m från universitetet; skönt att kunna äta i lugn och ro. Efter lite mat och lite avreagerande diskussioner med far och en kopp starkt kaffe var jag nöjd och glad igen. Tur att man lärt sig hur man ska varva ner :) Eftermiddagen bjöd på en svår statistikföreläsning med en manlig föreläsare iklädd korta blekta jeansshorts, rosa mussepigg-tjocktröja och hockeyfrilla med gläntande helikopterfrilla á la 87. När jag kom hem ställde jag mig och lagade kåldolmar till ett helt kompani-det tog 2,5 timmar. Anledningen till varför det tog så lång tid var att min största kartrull bara räckte upp till halva kålhuvudet. Eftersom jag måste få hela blad så fick jag vända kålhuvudet med två gafflar om och vartannat... Ja, ni förstår... Utvärdering: nästa gång varvar jag kål, bulgur och köttfärs i en långpanna-det tar 30 min.
Ha det
//Sara
Vore intressant om du ville testa att skriva lite längre bloggtexter... tänk på att det här inte är Twitter, du har fler än 140 tecken till ditt förfogande. ;)
Tips att arbeta bra i grupp
Många kända författare hävdar att en gemensam ambitionsnivå samt öppen, ärlig och rak kommunikation är två viktiga faktorer för att nå framgång i projekt. Jag påstår att det är minst lika viktigt att inom gruppen ha roligt och skapa utrymme för ett liv vid sidan om projektet. Genom att ha roligt skapas en gruppgemenskap. Genom att skapa utrymme för ett liv vid sidan om projektet är man motiverad att arbeta under de arbetstider som i förvägs bestäms. Det är få, eller ingen, som vill arbeta från klockan halv nio till klockan åtta. Sådana långa arbetscykler omöjliggör dessutom för egna initiativ och reflektion vid sidan om vad som bestäms inom gruppen. Just sådana initiativ och reflektioner tror jag kan vara minst lika värdefullt för gruppens slutresultat.
Min åsikt är att en gemensam ambitionsnivå inte betyder särskilt mycket. Det är väldigt lätt att säga att gruppen strävar efter femma. Det är en annan sak att arbeta mot målet. Istället vill jag trycka på två ord; engagemang och vilja. Jag kräver högt engagemang och god vilja. Det är för mig en förutsättning för att grupparbeten och projekt ska fungera bra. Olika engagemang bland gruppmedlemmar är okej om det är tydligt uttalat. Då kan den gruppmedlem med lägre engagemang få mindre arbetsuppgifter och resten av gruppen anstränga sig mer. Genom öppenhet om engagemang är det också mycket lättare att diskutera differentierade betyg. Att i förväg veta vad gruppmedlemmarna kan förvänta sig av varandra underlättar resultatet. Att i efterhand upptäcka att allt som skulle göras inte är gjort är svårare att åtgärda. För en engagerad gruppmedlem märks det tydligt om det är någon eller några som inte är engagerade och det påverkar den egna motivationen. Samtidigt är det viktigt att alla tillåts arbeta, att den eller de med superengagemang även släpper in övriga.
Att ta raster är viktigt. Trots detta undantryckt och i många fall ignorerat. En rast på tio minuter varje timme hjälper till att hålla koncentrationen upp och ger möjlighet att handla något för att fylla på med energi.
Utmärkande för en god grupp är:
• gruppens mål och uppgifter har definierats klart och i samråd med medlemmarna
• alla gruppmedlemmar får sin röst hörd och uppmuntras att delta i arbetet; allas känslor och behov beaktas i mån av möjlighet
• spelreglerna fastställs gemensamt så att de är ändamålsenliga
• gruppen tillåter olika åsikter, uppmuntrar kritiska tankegångar och möter konflikter utan att undertrycka dem
• atmosfären i gruppen är öppen, motiverande och prestationscentrerad
• gruppen lär sig av sina erfarenheter och strävar efter att oavbrutet analysera och utveckla sin verksamhet.
Kör på bara och lycka till Sara.
