saraskrypin

Ibland är man glad att man inte är helt tappad bakom flötet när det gäller sjukvård. Ikväll var det dramatik utanför ljungstugan där en klubbkompis fått ett 10tal getingstick och fått en allergisk reaktion/chock minuterna efteråt. Jag la honom i framåtstupa sidoläge och snackade med honom medans ola ringde 112. Han svimmade av till och från, kräktes, svettades kraftigt och händerna var blåa av syrebrist. Yr och matt och svamlade som svar på frågor, ville ställa sig upp och gå iväg på toa. Vilket skolboksexempel tänkte jag. "Se till att få hit ambulansen fort som fan!" Skrek jag diskret till ola som halade upp telefonen. Luftvägar, luftvägar, luftvägar tänkte jag. Iiinte svimma av.... När ambulansen kom hade han ett blodtryck på 60/40 mmHg(!) och kände sig då mindre yr än några minuter tidigare. De satte infart och dropp och gjorde rutinkontroller innan han kom upp på båren och in i bilen. I brickebergsbacken svimmade han av igen vilket vände åkturen från ett prio2 till ett prio1. Jag satt och snackade med föraren om vad som hade hänt. Jag tror de gav honom syrgas därbak i bilen och sen fick han adrenalin i.m vilket gjorde honom piggare. På akuten gavs, förutom dropp, antihistamin och kortison. Allt ordinerat av en supernervös underläkare med "akut medicin" i poketform gömt bakom sitt anteckningsblock.

Jag är rätt stolt, och hur knäppt det än låter, glad över mitt agerande ikväll. Jag visste precis vad som skulle göras när han blev påverkad av sticken, och vad som INTE skulle göras. Vad som är viktigt och vad vi strävade efter. Att den teoretiska kunskapen kunde överföras så naturligt till praktiken. Kolugn och kommunicerande med ola. Vilket bra team vi är föresten! Men det visste vi ju innan med ;)



Nu ska vi sova! Imorgon väntar en ny dag :)

//Sara

Så var 2010 års SM i mountainbike över... Jag körde en lång uppvärmning på 1h 40min för att få igång min andning ordentligt för att slippa problem med anfall under tävlingen. Starten var en grässlänt uppför med 3 loopar vid en lite brantare grässlänt.

Här gick starten- en kotte av 12 dameliter.








och här kommer jag, efter sofia bleckur och före Kajsa Snihs.











ravinbacken



Jag var helt kokt av värmen efter ett varv men det kändes bättre när jag fick vattenlangning efter ett varv. Men, huvudet fortsatte att vara dimmigt utan fokus trots att kroppen var pigg som en jag vet inte vad... I de "tekniska" bitarna hade jag ingen egentlig pejl vart fan jag körde vilket medförde att jag drog i styret i diverse träd och var nära att krasha fler än en gång. Jag vette fanken hur jag tog mig igenom varv 3 utan fler än en vurpa för vid den tiden hade jag inget fokus med ögonen längre, utan körde i en tjock dimma. Jag kom fram till att det måste vara värmen, för benen var döfräsha och kroppen och andningen likaså. Jag vurpade på ett ställe varv 3 pga ouppmärksamhet, drog styret igenom växelvajrarna som ligger på överröret och körde resten av loppet med växelstrul och vurpade på samma ställe igen på varv 4, men den gången krängde USTdäcket av lite och jag fick punka. Skit och skit. Grät en rejäl skvätt hormontårar för att jag var tvungen att bryta och inte fick köra det sista varvet och gå imål. Efter att ha suttit på marken ett tag så ledde ola mig tillbaka till bilen, dyngsur efter allt vatten jag fått hällt över mig efter jag brutit för att kyla ner mig. På nått sätt gick jag och duschade för jag kollade på herreliten två varv, fortfarande med en gröt till hjärna. (märks utåt sett med att jag stammar, pratar långsamt för att hinna tänka och flimmrar med ögonen.. :P) Härligt med mountainbike. Efter vi kollat klart körde vi hem till oscars lägenhet i falun för att hämta våra grejjer och åt lunch. Dimman och mitt stammande försvann först efter att jag klämt i mig en stor glass utanför ludvika - ca 5 timmar efter att jag brutit tävlingen... Undrar hur många hjärnceller jag har kvar idag..

//Sara

Godkväll :) Igår kväll kom vi hit till Falun i Oscar Ekstams lägenhet då SM i mountainbike går i Rättvik just nu. Vi åkte upp de 5 milen i morse för att provköra SMbanan på 7 km. Personligen var jag rätt nöjd att banan inte är så jävlig som tex. förra årets bana i Falun där det i princip gick uppför halva varvet och nedför andra halvan av varvet. Det passar inte mig. Jag vill ha mer tekniskt, halvkurvigt och halvbrant för att jag ska trivas ;)
Läs hur det gick för ola här. Jag kör mitt race på lördag kl 12.

Såhär glad var jag i morse kl 7, tydligen, ola tog ett paparazzikort...



Ola intog en lite "hårdare" maskulinare pose, sk. koppnäsa




Starten i H30, rull rulle från start.




Vi besökte en dalabod där jag, så lägligt posade bredvid de små dalasängarna i en, ehrm - dalabasker (?)



Imorn ska älsklingen och jag bara gå runt och ha det allmännt trevligt och mysigt i Falun by. Nu ska jag äta en kärleksfrukt medans ola nöjer sig med lite gratis Bowmore :)

Sov gott!

//Sara

Vaknade i morse med ett leende, snoozade endast en gång och gick halvstutsandes ut till ola som redan satt vid köksbordet och bläddrade i Svenska dagbladet. Det är rätt olikt mig som brukar vara en zombie vid den tiden vi går upp nu för tiden. En lång pusstund senare satte vi oss och åt frukost och jag funderade högt när man kommer att sluta bli åldersdiskriminerad. Är inte det förjävligt egentligen? -Att jag hela mitt (medvetna) liv känt mig diskriminerad pga "min låga ålder". Siffran är ju liksom ingenting som går att göra någonting åt! Hmm, vid 30 då? Känner du dig diskriminerad som 30+are frågade jag mannen mittemot? Jaa, men då är man plötsligt för gammal, och blir hånad av det istället, sa ola. Suck, jaha, är det endast när det står 27 eller 28 i passet som man får nöjet att bli dömd efter sin personlighet och inte sin ålder av folk man just mött?? Men som jag sa till gubben kort därefter: Hellre är jag för ung än för gammal sa jag och berättare om en kvinna som ringt in till P3s relationstorsdag: hon var 45+ och levde som särbo till en man sedan några månader tillbaka som var otrogen mot henne men hon sa att "längtan efter att bli mamma och att få gifta sig var större än besvikelsen och ilskan hon hyste mot mannen då hennes klocka tickade". Hon skulle aldrig stannat kvar, och ännu mindre försökt skaffa barn med den mannen om det inte vore just för hennes ålder.... Sorgligt, tycker jag.

Jag vill bli en ung mamma, eller rättare sagt, en kärleksfull mamma vars barn inte ska behöva tveka en sekund om det är okej att kramas eller inte :)

Ola kom föresten hem alldeles nyss och han har tydligen slagit personbästa med 30 minuter på 27 km (fast då sprang han med en kille till ;)) 27 km mogetorp-ånnaboda tog 2h 16min. Själv körde jag löppass 2 i nya skorna med blyben från tunga intervallerna igår i Ånabodabacken + 15/15 hela vägen hem + gympasset i förrgår.


Nu ska jag kramas med min svettiga man, pojkvän, grabb, gubbe..., See you!

//Sara