saraskrypin

Sitter här tröttare än vad jag själv är medveten om och väntar på att O ska ringa och säga att mötet i ljungstugan är slut och att vi ska mötas på Coop för att storhandla. Har nyss duschat och tryckt i mig gröt och ägg för att kompensera träningen. Idag blev det almbrosvängen (som såå många gånger..) med dryga tröskelflås. Pulsklockan visade när jag kom hem att jag hade legat i bra, trots trötta ben sedan gårdagens back-slit. Ca 40 minuter av totala 65 minuter låg inom intervallet 90% av maxpuls. Mjölksyran gör ju sig, som sig bör när man är sliten - påmind vid mycket lägre intensiteter än tröskeln. Det grämer mig att jag känner av andningsproblemen nästa hela tiden vid intensiteter som idag. DET ÄR INGET KUL =( Att inte känna att jag kunna pressa mig tills endorfinflödet och adrenalinet ligger på max. Nä, istället för denna härliga upplevelse av att ta ut sig tills man ligger på gränsen till att bli jordgubbe så kommer det istället fram ett konstigt larmljud ur mitt gap samtidigt som luften bara går ner i halsen och vänder.. Det var ju det som var min specialitet och det jag vann på- Att jag kunde ta ut mig själv till max. Och inte bara på den största tävlingen SM, utan på alla tävlingar och dessutom träningar om jag ville så. Frigöra den energi som fanns-DET var något jag var bra på. Just nu: Är jag ett fall för specialistläkare, men jag är oerhört tacksam att jag kan bli helt återställd! Det kommer bli en lång process från där jag är idag. Det kommer att ta år. Det finns ingen mirakelmedicin mot detta som tar bort mina besvär på 1 minut utan det är jag själv som måste lära om mig den reflex jag lärde mig för 19 år sedan-att andas korrekt.
Till mig själv och ingen annan: That´s the awful truth-now deal with it!

ja, det är jag i gula ledartröjjan förra året... =P