saraskrypin

Nu är Svealandsmästerskapen över-för min del alltså. Jag hörde att en kommisarie som tydligen stod någonstans längs med banan sagt att det lät som om jag var på väg att dö när jag körde förbi honom. Detta tempo var inte kul att köra-överhuvudtaget. Jag är definitivt inte så pass frisk än från virusutlösda halsflussen att jag kan pressa mig att köra ett tempo. Det gick åt helvete idag. Efter en tredjedel av loppet, då mesta av adrenalinrushen gått över till medvetande så gjorde det ont i bröstet. Eller ont och ont, det var väl inga kraftiga smärtor men känslan kan beskrivas som om en stadig karl lagt sig och tagit brottargrepp om bålen på mig samtidigt som jag skulle köra tempo. Nej nej. Dä gå allri. Allteftersom loppet gick så blev jag mer och mer orolig om mitt hjärta. Jag saktade mer på farten men andningsbesvären kom pga okoncentrationen som ett brev på posten. Skit och åter skit. Ska jag rulla i mål eller ska jag lägga mig ner och gråta? Min handling blev rulla i mål-gråtandes. Gud vilket självförtroende man får när man försöker tävla med sjukdom.

//Sara