saraskrypin

Jag har precis skrivit ut några övningstentor från "blackboard" inför farmakologitentan på torsdag. Jag borde börja plugga inför torsdagens smackabang men jag är inte alls sugen. Mest sugen är jag på att köra mountainbike i en hiskerlig fart. Igår var vi i Mjölby där ola skulle köra första cuptävlingen för säsongen. Vann gjorde han också efter en stenhård spurt mot värsta konkurrenten Gunnar Töjren. Men vem är det som är krasslig dagen efter? Jo, passuppen som skötte langningen och fototagandet!!! Det är inte roligt alltså. För tillfället har huvudvärken brassat på en aning men det kan nog delvis bero på att jag är hungrig. Har inte ont i halsen längre men jag känner att det är någonting som fightas med mina immunceller just nu. I morse försökte kroppen få mig att hosta men den går jag inte på! Börjar man hosta så är man rökt. Har inte hostat vid sjukdom sedan jag fick något kikhosteliknande som barn. Ikväll är det vuxenträning i markaskogen vid ljungstugan kl 18 och jag tänkte faktiskt åka upp och "rulla med" dvs inte hänga med på de konditionsblock som ola brukar fixa till. Av erfarenhet vet jag att jag kommer att känna mig bättre efter att jag ätit mellanmål så det hoppas vi på :)


Jag och Neo i solskenet



Såhär stark kände jag mig efter ett gympass för några dagar sedan ;)

Nä nu ska jag diska så att gubben blir extra glad när han kommer hem efter jobbet ;)


//Sara

Jag och Neo dansar till Depech Mode på radion, eller ja vi busar ikapp till musiken ;) Får mig att tänka på när jag var i stockholm med pappa och syrran för några (5-6?) år sen och Depech spelade på Stadion en sommarkväll. Vi satte oss högt uppe på en klippa intill stadion bredvid andra fans som hade kommit dit för att njuta av gratis livemusik. Vi såg precis över stadions övre kant, dock inte musikerna så klart men det var en skön sensommarkväll som jag minns :)

I morse var jag på universitetet för att få tillbaka fysiologitentan jag skrev för en knapp månad sedan. Kursansvarige började med att, så som vid de allra flesta tillfällen, se lite bekymrad ut. Med all rätt, 70% av gruppen på 70 personer hade blivit underkända. Och det trots att det på vissa frågor gavs möjlighet till att få välja att skriva om ett av flera olika ämnesområden. Det är tufft, jag känner många som det inte gick bra för och i 9 fall av 10 så bryr de sig och gör allt i sin makt för att klara kurserna. Det är absolut inte att de jobbar på sidan av eller skiter i utbildningen. Jag tror att det beror på studieteknik, för de kunskaperna som man får med betyget "G" i gymnasieskolan är inte stora. Det som jag vinner mest på att hela tiden sträva efter det högsta betyget i tidigare utbildningar var inte kunskap om det jag läste utan egentligen kunskap om mig själv, och främst hur man själv tar in och bearbetar kunskapen bäst och snabbast. Som en föreläsare tillkännagav första terminen på Biomedicin att "jag har lärt mig att förutsätta att ingen av er har gått i skolan innan" stämmer till viss del. Man kan alltid börja om på nytt när det gäller inlärning om man känner att man hamnat i en Underkänt-svacka.



På tal om tentan så gjorde jag tre rena slarvfel som kostade mig minst 5 poäng. Jag hade sovit för lite dagen innan så jag var helt grynig i huvudet under hela tentan. Beginner mistake - jag vet. En fråga var sketa lätt "vilken är tunntarmens olika delar?" och jag raddade upp tunntarmens olika lager och funktion från mucosa till serosa. Svaret var bara tunntarmens 3 delars olika latinska namn, vilket ses som någonting otroligt simpelt och nått som alla intresserade kan i sömnen. Skrattretande såhär i efterhand, men nu klarade jag ändå VGgränsen på 85% vilket var extra trevligt. Som cred till mig själv för gott genomfört arbete så handlade jag grejjer till en av mina favoriträtter på vägen hem från skolan; köttkorv med hemgjort rotmos :D Det är så underbart gott. Som en älskades smekning en varm sensommarkväll...... eller nej, inte riktigt ;)


//Sara

Fyfan. Idag har jag mest varit trött, ont i knät och huvudet och halvtäppt i näsan. Trist. Jag har inte känt mig frisk sedan i januari då jag fick till 4 veckors (!) sammanhängande träning, det var så JÄVLA UNDERBART. Sedan dess har det varit mer eller mindre trögt både i huvudet och kroppen. Fick ett brev från min läkare igår att jag skulle komma in igen för att testa mig för glutenallergi vilket jag gjorde kl 8 i morse. 15 minuter senare skulle mitt seminarium börja på universitetet och jag var klar 8.20 vilket gjorde cykelturen tillbaka snabbare än vad mitt knä nog hade velat ;) men, jag har lärt mig att intala mig själv att inte stressa i sådana situationer. Det är skönt, jag tänker för mig själv att "jag kan ju ändå inte dra tillbaka klockan och att jag kommer fram när jag kommer fram". Även om jag har lärt mig att inte stressa i situationer som skulle varit pressande för många andra så är stressen av att inte kunna träna som jag vill värst. Helt klart. Denna känsla av att kroppen aldrig (förutom i januari :P) känns helt okej är rätt så knäckande. Kanske inte när jag bara hade känt av det i några veckor, men när det har varit närvarande i 1,5 år som nu så är det tufft när läkarna söker men ej funnit någon orsak/diagnos än. Låga nivåer av zink som tas upp genom födan vet vi nu, men så mycket mer vet vi ej.

 På dagens laboration mätte jag mitt Hb värde som var 135, vilket är normalt för kvinnor, och det hade gått upp från 120-125 som jag mätte förra gången. Men Hb ändras ju så lätt beroende på om det är morgon/eftermiddag, om man druckit ordentligt eller om man varit klantig vid provtagandet att jag inte lägger så stor vikt på det. Det som är lite skumt är att jag har lågt zinkupptag trots att jag äter varierat + multivitaminer för kvinnor + anioxidanttillskott + mivitotal ibland.... Äh, här ska inte spekuleras för mycket som ola sa igår kväll ;)

På lunchen idag fick jag veta att min då mest starka chans till jobb i sommar troligen försvann (står som reserv) vilket resulterade att jag impulssökte utbildningar till sommaren. Örebro län har konstigt nog inga kurser i sommar så jag sökte hejvilt distanskurser. Allt från dinosauriernas undergång till EU's hälsopolitik. Vi får se om man får nått napp där. I så fall får vi väl leva på att jag tar studiebidrag (2696:- i månaden) eller nått. Är inte desperat än, men jag skulle lätt gå ner på mina bara knän och be för ett sommarjobb om någon gav mig chansen. Någon som har ett tips?

//Sara

Åh, så skönt solen skiner idag. Är precis påväg till gymmet och ge överkroppen en omgång då mitt knä måste vila. Det gör ännu ondare att stödja på höger ben idag, men det kan såklart bero på stelhet. Är så sjukt känslig på knäskålen att man inte ens kan ta på, eller runt den. Igår var det första "vuxenträningen" i marka som Ola tagit initiativ till. Riktigt kul att det kom 14 glada cyklister första gången! Min kloss fastnade i pedalen på vägen hemmåt så jag körde utan att sitta fast, det gjorde pissigt ont eftersom det dessutom var höger ben så jag vek av med sammanbiten min hemmåt medans några andra åkte upp till marka igen efter backintervallerna.

ha det, nu måste jag springa.

//Sara

Keps cup is ovah, som jag skulle sagt till min syrra om hon bodde i örebro. Vad onödigt nervös man går(cyklar)  är på uppvärmningen innan start för att man vet, och känner på farten, att man inte kommer att ha en chans in hell att ligga före sina konkurrenter. Min sjukgymnast har försökt pränta in i min skalle att jag måste värma upp minst 50 minuter innan start och att jag sedan håller flåset uppe tills startskottet går. Så gjorde jag igår, och fick tack vare förberedelserna rätt så bra kontroll över andningen (för er som inte vet, så har jag någonting som heter vocal cord dysfunction). Jag körde bara banan en gång på uppvärmningen, dels för att spara benen, och dels för att det tar ca 1h för mig just nu att jobba upp andningen för att inte få ett anfall direkt vid starten. Banan, som någon sa "var som en mountainbikebana" startade med en asfaltsbacke på 100meter innan stigen ledde brant uppför på knixig bana ca 400 meter innan det gick nerför på knixig bana. Med knixig betyder: stenblock, stenar, rötter, träd kringelkrok hit och dit, kör bra annars kan du lika gärna kliva av eftersom hela banan var just "som en mountainbikebana" ;) Starten gick och jag hade medvetet ställt mig sist i startfältet som bestod av alla klasser. Om jag fick en bra start eller om jag hade ställt mig onödigt långt bak vet jag inte men jag svichade förbi 10 pers och lade mig på hjul bakom en kille hela backen upp så att jag slapp motvinden. På detta sätt slapp jag också anstränga andningen med en klassisk xc-start som ofta lätt leder till anfall. Snedlade upp mot skogsbacken där det redan hade korkat igen, som jag trodde skulle hända. Någon ramlar, eller sätter ner foten så får alla runt omkring vänta på sin tur. Jag saktade ner min fart och tog det kallt några sekunder på asfalten för att sedan ta fart och gå om kön på sidan av. Nu var jag ikapp de två andra damerna som hade ställt sig längre fram i ledet, och jag hade undgått att anstänga mig, skitbra. Tog det lugnt i skogen och tänkte på olas påminnande om att "idag ska du bara köra mountainbike, inte tävla" och jag körde förbi några ungdomar som förivrat sig i starten. Kort därefter kom jag till en stenhällsbacke i skogen, med mjuk mossa/lera på och under "jag tar högerspåret tänkte jag". Det skulle jag inte gjort. För på nått jävla vänster, tror det var en hal rot men hela hojjan snurrade runt ett kvarts varv och jag drämde i höger knäskål utan bara faan i styrstammen, 4 mm från det stället jag drämde i vid torsdagens mtb-pass i marka. Det gjorde så ont att jag nästan började grina, fy fan. Var fortfarande lite öm sedan den förra smällen men nu kunde jag inte böjja på benet mer än 5 cm utan att det gjorde skitont. Kände att ett anfall var påväg. Det må ta 1h att fokusera upp andningen till normalfrekvens men efter en koncentrationsstörning som denna tar det 3 sekunder innan jag tappar kontrollen och då kommer anfallskänningarna som ett brev på posten. Så jag sket i knät för stunden och stod mitt i backen och försökte andas med magen, slappna av och bli kvitt med känslan av att jag har säckväv i luftstrupen. Nån som passerade frågade snabbt om det gick bra, och jag svarade snabbt emellan kippandet efter luft att "Ja!!" och höll mig för knät. Efter några minuter hivade jag mig upp på hojjen igen för att köra resten av varven som bestod av knixigt nedför. Det var inget roligt, utan idiotiskt men allra mest farligt då jag var tvungen till att köra med höger ben rakt ner och det var tur att jag inte slog mig ännu värre så många gånger som jag var påväg att köra åt helvete på vägen tillbaka till mål. Seglarn och Salomonsen hann tom. varva mig på den 1km "långa" banan. Vilken tävlingspremiär va? En annan som också fick sig en käftsmäll i helgen var Gunnar som fått känna av vad begreppet långavarig sjukdom gör med kroppen, men inte minst farten. Det är förjävla trist. Men, ordspråket "efter regn kommer solsken" kan ju inte ha kommit till utan orsak.


//Sara

Söndag förmiddag, ska snart ut på en runda med vinterhojjen. I Förrgår lånade jag morsans bil och åkte till syrran i Linköping. Hon flyttande till sin nuvarande lägenhet dagen innan så allt som ettan på 45 kvadrat rymde var ca 35 flyttkartonger, ett köksbord och min gamla säng. Syrran var mest uppgiven och var inte det minsta sugen på att göra någonting åt interiören. Hon sa, att det här var tionde gången hon flyttade på 2 år och hade tappat suget efter att "komma i ordning" för länge sen. Det här var förresten det första förstahandskontrakt som hon någonsin haft så därav har hon ju heller inga möbler. Och vart ska man börja då? Om man inte har någonstans att lägga undan sina grejjer? Jag hoppas att hon kommer iordning med sitt hem inom några månader då hon förhoppningsvis sparat ihop till nån gammal bokhylla, eller soffa från blocket.

När vi var på IKEA för andra gången på ett dygn för att inhandla lite strögrejjer så  slogs vi av hur många det var som var på tjocken, gravida, med barn. Varannan människa i kisskön hade en liten bulle i ugnen vilket ledde till ikealunchens samtalsämne (min lunch var helekologisk och gick på 24 spänn och då la jag dessutom till kaffe!) Cecce trodde boomen berodde på att det är så många i vår ålder som har kommit upp i 20-någonting. Det var ju en stor babyboom 1988-1990 och att det är vår generation som börjat kläcka. Jag sa att jag tror och hoppas att jag kommer att bli en ung mamma och att jag tror att jag och ola kommer att bli bra föräldrar. Jag tror jag kommer bli en bra mamma sa jag till cecce, lite rustik men snäll ;) Det kanske låter konstigt men när jag ser den perfekta modern framför mig så ser jag Lovis i Ronja Rövardotter framför mig. Med stripigt hår och stort hjärta. Inte någon stepford wife med vit villa där inte, tänk så olika man kan tycka!




Nä, nu ska jag ut och cykla! I eftermiddag åker vi till hjortkvarn för påsklunch hos olas pappa :)

ha det!

//Sara