saraskrypin

Några sega, nästintill träningsfria dagar har gått. Eller jo, jag rullade ju igår i distansfart och vaknade upp med huvudvärk, nästäppa och trötthet i morse. Fy vad tråkigt det är att inte kunna träna som man vill. Motivation brukar sällan vara ett problem för mig. Hårdheten är aldrig ett problem, mitt problem är väl istället tvärt om: jag kör oftast hårdare än vad som var ämnat. Att ta ut mig, det kan jag. Det är många tävlingar som jag haft ett pulssnitt över 90% av maxpuls, temposnitt över 95% och långloppssnitt över 85-90%. Men detta var innan jag hade fått vocal cord dysfuncion och det var när jag var, iallafall som det kändes då 100% frisk. Men så gäller det att vila också. Just det, det var någonting som jag hade glömt.
Fick för mig för en 2 månader sedan att jag skulle bli bättre och snabbare för att kompensera för den misslyckade höst-vinterträningen som bestod av sjuksäng. Började köra sara-pass igen dvs 2,5 timme snitt runt 10 slag över tröskel. Det går, förutsatt att man har med sig att äta. Efter 1h 15 min börjar kolhydratlagrenas tomhet kännas och efter 1h 25 minuter sänks hastigheten dramatiskt - om man inte käkat förstås.
Dessa pass är inte lägliga just nu, nej nej. Mål just nu är väl att kunna köra piss-träning utan att bli förkyld dagen efter. Fy fan vad trist det är.

På universitetet händer det inte mycket. Lite, eller mycket segt faktiskt. Jag har redan gjort alla laborationer som står med på schemat ett flertal gånger i gymnasiet och i stockholm. Föreläsningarna är så grundläggande och sega och känns mest som upprepning nr 23. Räkneövningarna under läkemedelsberäkningen var skrattretande. Ser mest fram emot cykelcrosstävlingen på söndag och vår flytt den 24:e. Känns som jag är mitt i en ingenting-händer-bubbla.

Just det, choppade just upp en rådjurshals. Varmt och tidsödande med kass kniv.

//Sara