Just my luck!

Precis slagit in den sista klappen för iår, eller just det. Har en kvar som ska få lite kärlek och sen slås in. Neo har precis hoppat i sopkorgen och vält omkull den, klättrat på stolsryggen, jagat svansen, galloperat genom lägenheten rakt in i granen, barrat av den lite, blivit skrämd av mig på tillbakavägen, skjutit rygg och burrat upp svansen till dess dubbla storlek och hoppat upp i knät... allt på 27 sekunder. Jadå, så ser vår vardag ut ;) 

Idag kl 11 hade jag tid hos USÖs mest kunniga sjukgymnast på vocal cord dysfunction. Var där 10 i för att vara på den säkra sidan, har ju väntat på att få komma hit i nästan exakt ett års tid, tänkte jag. Min vanliga sjukhustur visade sig dock idag också.... Inte en käft syndes till och 10 över klev jag in på avdelningen trots vänliga lappar om att stanna utanför. Hoho! Jag har tid med sjukgymnasten A kl 11. Vad säger du, hon har ju varit sjuk i över 2 veckor nu! Jaha, tack för underrrättelsen! Not. Blev inte ens förvånad eller arg trots allt stök för att komma hit. Har kommit till insikt att man inte kan lita på sjukvården och hela dess system, om man vill få nått gjort, måste man göra det själv-förlita sig på sin egen, eller goda vänners förmåga i många frågor. En annan sjukgymnast på avdelningen erbjöd sig att lyssna och försöka hjälpa mig så att jag iallfall inte skulle gå tomhänt därifrån. Hon hade aldrig hört talas om VCD och lärde mig inte något nytt på den timmen som gick men gav mig ändå ny styrka i form av självkänsla. Medans jag slussats runt och pratat med allt från assistenter till specialistläkare så förstår jag att ingen kan mer än vad de måste, sorgligt nog så är det oftast så. Jag har läst 2st(!) artiklar om VCD i läkartidningen och kan mer om tillståndet än 99,9% av alla inblandade. Den enda jag träffat som kunde mer var specialistöverläkarn på logopediavdelningen. Yes. Jag ser positivt på situationen trots detta, jag tror att jag kan komma långt på min egen förmåga; att lyckas ta reda på hur jag ska träna, tänka och göra för att slippa krampen i halsregionen för att sedan kunna träna hårt med kontroll och för att sedan komma tillbaka och kunna tävla utan att ligga och få ett anfall i skogen.

Jag ser fram emot spinpasset i ljungstugan som börjar nu vid halv 5, jag ska köra 4 minuters så högt så jag precis inte tappar kontrollen och får ett anfall. Ska tänka på att blåsa ut längre än vad jag tar in luften och att slappna av i övriga kroppen, särskilt axlarna. Wish me luck!

If you're going through hell, keep going.

//Sara

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0